Kom precis hem från en promenad med milou, klockan är 02:37... Det är då Ursvik är som vackrast. Allt är stilla, mörkt och tyst, nästan för tyst. Det enda som hörs är surret från en gatlykta och mina egna fotsteg. Det är konstigt, allt är konstigt egentligen. 
Jag har kommit på problemet med mig själv, jag tänker för mycket. Jämt tänker jag på vad som kunde ha varit, vad som kommer hända sen och vad den ena och den andra tycker. Jag glömmer ofta att leva nu. Här och just nu. "Each day count" och det är sant jag märker det nu.
Har förlorat en underbar person ur mitt liv för att jag alltid tagit honom förgivet och inte tänkt på att han faktiskt lever just nu.. Ja, allt är konstigt, tillochmed jag.

Har sumpat typ mitt livs chans...